Jag känner mig utmattad men glad.

Vi har varit ute på vår sista expedition, ätit vår sista middag, tackat alla underbara människor som gjort denna resa möjlig och så otroligt minnesvärd.

Vi har besökt den mest öde forskningsstationen i hela arktisk tror jag. En polsk forskningsstation där ett gäng polska forskare bor och forskar året runt. De får matleverans 2 ggr per år, på sommaren tar de vatten från en bäck och på vintern smälter de snö och is. 4 månader om året lever de i konstant mörker och de hade nog inte sett någon människa av det kvinnliga könet på väldigt väldigt länge. De hade 4 gigantiska draghundar (greenlanders) som isbjörnsalarm.

Under kvällen har jag haft ett underbart samtal med Solitair, den sjukt grymma kommunikatören som förgyllt våra sista två dagar här. Vi pratade om allt från bok agenter till att emellanåt tillägna sig själv några -sitta-hemma-och-inte-bry-sig-om-någonting-dagar. Vi såg även en till isbjörn idag, fast på några kilometers håll, vi kom däremot desto närmare 2 sälar. Jag har känt mig överväldigad och rätt förvirrad större delen av början av denna resa men idag har allt fallit på plats (lagom till slutet av resan). Jag har hittat tillbaka till hela mig själv och all min motivation och passion, det känns som att jag kan flytta berg.

Nu ska jag snart sova min sista natt på denna båt.

Idag klev vi av båten och var tillbaka i Longyearbyen. Vi fick en föreläsning av Jack kohler, specialist på glaciärer. Han berättade om hur svårt det är att peka på en enskild glaciär och säga ’det där är klimatförändring’, men om man studerar t.ex. alla glaciärer på Svalbard så kan man se en tydlig trend att de alla drar sig tillbaka och sedan år 2000 så har de alla drastiskt dragit sig tillbaka. En av glaciärerna han studerat drog sig tillbaka 2 meter per dag.  Och snitt för alla glaciärer låg på 1/2 m / år, vilket är en kraftig nedgång eftersom de inte återhämtar sig under vintrarna.

Vi åkte även en galen båttur i ’survivalsuits’ (och alla blev sisådär 3-5 cm kortare när vi studsade genom vågorna på havet) till en udde där vi spanade in ett tre år gammalt valskellett. Guiderna berättade att de i september sett en Isbjörn sova alldeles intill skellettet. Det fanns fortfarande kött att hitta mellan valbenen så björnen måste ha varit väldigt väldigt hungrig för annars skulle den aldrig ha brytt sig om ett gammalt ganska äckligt skellett. Det var troligen svårt för den att hitta säl pga dåliga (eller inga) havsisar.

(sista dagarna har vi kunnat se vitvalar från båten, en väldigt speciell känsla att se en valstjärt svischa förbi i vattnet och veta att dessa stora varelser simmat omkring alldeles runt om oss där vi färdats genom havet)

Dessa frågor är så otroligt stora så tar vi på oss dem själva kommer vi inte att ta oss en endaste litet steg framåt. Då bryter vi ned oss själv av ångest och skuldkänslor för att vi inte kämpar hårt nog. denna vecka har emellanåt känts överväldigande och stor men vi har inte åkt hit för att förändra världen själva utan vi har välkomnats in i detta super stora gäng, utspritt världen över, som bryr sig om dessa frågor. Och det känns så otroligt bra.

Jag är otroligt trött (men glad och inspirerad). Dessa dagar har varit helt otroliga. Jag har fått kunskap och motivation som skulle ha varit svårt att få på annat håll (by the way, idag är otroligt mitt favoritord och denna blogg var väl inte den mest otroligaste i världen men mitt huvud är så fullt av intryck att jag har svårt att göra annat än att gå och lägga mig just nu)

Jag kommer att behöva komma på nya synonymer för ordet: fantastisk (sagolik, fenomenal, jättefin, osannolik, lysande, sällsam är några som word-programmet tar fram åt mig) eftersom det enda jag får ur mig i varje blogginlägg är hur sagolik/fantastisk/jättefin osv. denna plats är. Och jag tänker faktiskt fortsätta i samma anda. Lovprisar-andan, here it comes!

För varje dag som går här ute så blir det klarare och klarare för mig hur vacker världen är just nu, och jag tror ingen vill att det ska vara annorlunda. Det kanske låter som en tung uppgift men det är helt upp till oss hur vi vill att världen ska se ut. Hur än klimatet förändras så kommer jorden fortfarande att finnas kvar, med isbjörnar och snö, eller utan. Vårat sätt att leva är dock någonting som kommer att förändras om vi inte börjar göra någonting åt all CO2 som vi släpper ut idag. Det är vi människor som kommer att få det tufft om världen blir varmare. En grymt bra sak är dock att vi kan göra någonting åt det och vi har än så länge tid att göra det, och ju fortare vi startar desto mindre kommer klimatet att förändras. Så nu när vi vet att vi ställt till det så behöver vi bara erkänna våra misstag och ställa dem till rätta igen. Det är faktiskt rätt enkelt, det är bara att ta vårat ansvar som människa och i varje val vi gör tänka efter och välja det alternativ som gör minst skada på denna fantastiska plats vi har turen att leva på.

(så nu har jag fått ur mig detta, nu kommer dagens hittepå)

Morgonen började men en grym föreläsning av en kvinna som heter Solitair Towensend, hon är kommunikatör och arbetar på ett engelskt företag som arbetar med att kommunicera hållbar utveckling. Hon gav oss som sagt en grym föreläsning och nya perspektiv på saker och ting. Efter denna superstarten på dagen så begav vi oss ut till land med våra gummibåtar och började traska ut på äventyr. Efter 1 timmes promenad så kom vi ut på en gigantisk snötäckt yta. Det var en glaciär vi promenerade runt på, några km både bred och hög. Som en egen helvit värld. När vi kom tillbaka till båten så hade det ordnats BBQ ute på däck som en överraskning för oss eftersom resan börjar närmar sig sitt slut. Imorgon är sista dagen och natten på båten.

Jag avslutar med en liten hemlighet: på onsdag kommer vi att träffa Mette-Marit, norges kronprinsessa.

Dear Jens Stoltenberg,

We are the students of WWF’s Voyage for the Future, a 10-day boat voyage in Svalbard, Norway. We represent nine countries with vested interests in the Arctic. We have come together because we are concerned about the many issues regarding the Arctic region, including climate change. On our trip, we have come face to face with these problems and discussed many potential solutions that we would like to share with you.

You take a break for summer. Climate change does not. This summer, Arctic sea ice levels are predicted to be the lowest in history by far. Youth in every corner of the world consider climate change to be the defining issue of our time. Thank you so much for your help so far in tackling the climate crisis, particularly your pledge of 15 billion NOK to end deforestation. We propose a meeting with you to discuss your continued role in a sustainable future on Friday, June 20th, before we return home to our respective countries. Would you prefer a meeting for breakfast or lunch? Thank you for your time.

Sincerely,
The WWF Voyage for the Future:

Maria Waag – Norway
Karl Oskar Teien – Norway
Evanne Nowak – Holland
Michiel Jansen – Holland
Greta Hamann – Germany
Johannes Barthelmess – Germany
Emma Bierman – United Kingdom
Casper ter Kuile – United Kingdom
Jeremy Brammer – Canada
Jayme Collins – Canada
Sven Heijbel – Sweden
Nanny-Maja Anderback –Sweden
Ekatarina Levitskaya – Russia
Dmitry Vladimirov – Russia
Yuriko Murakami – Japan
Shunta Takagi – Japan
Ben Wessel – United States
John Monaghan – United States

Dag fyra och fredag den trettonde. Fast här uppe i Arktis verkar detta datum inte föra det minsta otur med sig för vår dag har varit helt magisk. Morgonen började med att vi stod och spanade på en stor fluffig isbjörn som nyfiket spanade tillbaka från 20 metets avstånd. På eftermiddagen åkte vi ut med zodiaks:arna, de svarta ’gummibåtarna’ som vi räjsar runt med när vi ska in till land eller som idag ’bara’ ut på en tur bland valrossar och glaciärer. Vi kom så nära som 10 meter från glaciären (Det låter som att glaciären skulle kunna ha attackerat oss men så var faktiskt fallet, gigantiska isflak kan lossna från glaciären, ramla ner i havet och skapa rätt finfina svallvågor). Nästan lika magiskt som isbjörnen imorse spanade på oss så sträckte dessa massiva blå väggar av is sig upp flera meter ur havet.

Imorse när jag stod där med isbjörnen några meter ifrån mig så slog det mig än en gång hur fantastisk jorden är. Vilken otroligt värdefull och totalt förbluffande plats det är vi lever på. Det är synd att det ska krävas situationer som att stå mitt i arktiska havet och titta en isbjörn i ögonen för att få dessa aha upplevelser. Jag får dom dock ganska ofta nuförtiden, aha upplevelserna. Varje dag inser jag hur vackert allt vackert som omger mig verkligen är. Både människor, djur och natur. Idag har jag känt mig nästan stum av förundran. Stum och ganska ledsen eftersom det, för allt vackert jag ser, slår mig att allt detta kanske inte är lika självklart om 5-10 år. När jag blivit farmor eller/och mormor så skulle jag vilja skicka iväg min barnbarn så att de får uppleva en plats som denna. Jag skulle vilja att de får uppleva de svenska fjällen och stilla havets korallrev. I vetskap om att jordens alla ekosystem är på väg att förändras (och ganska så drastiskt och kraftigt om vi inte sätter lite fart på oss själva och våra vettiga handlingar) så skulle jag vilja kunna ta hela världen, komprimera den till en fantastisk liten klump och bevara den i en burk i all evighet så att alla framtidens kommande generationer kan få en glimt och en känsla av allt magiskt som en gång funnits här på jorden. En burk med aha upplevelser. Eller så kan vi helt enkelt ta oss i kragen och sätta stopp för vad vi börjat utsätta jorden och klimatet för så att vi med all säkerhet kan strunta i att komprimera världen till en fantastisk liten klump och bara skicka ut dem i världen istället.

Dag tre. Morgonen började med en lärorik föreläsning av Martin Sommerkorn. Han pratade om vad Arktis är för något, varför det är så känsligt för klimatförändringarna och varför Arktis är så viktigt. Vi förstår inte riktigt vad det är vi håller på att förändra för något. Saker och ting händer fortare än vad forskarna hänger med på. Vinterdagarna i Arktis har halverats, istället för att vintern startar i oktober som vanligt så kommer vintern nu i december och på två år har vi förlorat 40% av havsisen. Is som legat i många många år smälter nu bort och återhämtar sig inte under vintern. Borta.

Vi har gått iland på Ålesund. Världens nordligaste boplats. Åkte in till en ö och klättrat ett par timmar upp för berget för att på andra sidan titta ut över en glaciär som graciöst sträckte sig ner, upp och ut på andra sidan.

Jag befinner mig på den troligen vackraste plats jag någonsin sett och kanske någonsin kommer att se. Chansen att jag kommer tillbaka är nog inte den största, och gör jag det kommer det troligen inte att se likadant ut. A once in a lifetime opportunity, liksom allt arbete med klimatet är. Vi har bara ett liv på oss att stoppa denna drastiska förändring. Vi har bara en planet. Stoppa kan vi dock inte göra eftersom det redan har gått så långt att det enda vi kan göra är att förhindra klimatet från att bli varmare än vad det redan håller på att bli.

Allt detta blev väldigt virrigt men hela jag är fullmatad med intryck och har inte riktigt hunnit bearbeta allt. Allt detta är så otroligt mäktigt, mäktigt och värdefullt. Nästan överväldigande.

Imorgon når vi havsisen och har stora chanser att se isbjörn.

Vi har bordat båten och styr nu norröver, vi är inte alls långt ifrån nordpolen och naturen här uppe är det magiskaste jag någonsin upplevt, detta slår faktiskt det mesta. Klockar är halv tolv på natten, solen står högt på en klarblå himmel och på vår högra sida reser sig de snötäckta bergen upp ur havet. Vattnet är mörkt turkosfärgat och sträcker sig, på vänster sida, så långt ögat kan nå.
Vi har ätit middag och gått igenom säkerhetsregler och bestämmelser för hur vi ska bete oss här uppe. Vi får t.ex inte gå längre än 30 meter ifrån killen som bär det obligatoriska vapnet. Isbjörnarna kan tydligen dyka upp när man minst anar det. Här sitter jag nu, så gott som så långt norrut jag kan komma och jag önskar jag kunde beskriva hur sagolikt vackert det är, hur ska vi, om vi inte gör någonting åt klimatförändringarna, kunna leva med att vi förstört denna underbara och så sjukt speciella plats på jorden. Och det här är som första bricka i ett dominospel, kraschar Arktis så kraschar därefter, världen över, ekosystem efter ekosystem. Alla borde få uppleva detta, då skulle det inte vara snack om att flyga istället för att ta tåget, då skulle alla med glädje förändra sina liv för att så mycket som möjligt anpassa det för miljöns bästa.

Jag ska nu försöka slita mig från midnattssolen och gå och lägga mig, för imorgon väntar en spännande och lång dag. Det känns dock som att jag skulle kunna sitta och titta ut över detta sagolika landskap precis hela natten. Konstant sol ger en hel del energi.

Klimatförändringar
We’re not gonna take it. No we’re aint gonna take it anymore.

Dag ett. Jag kan knappt förstå att vi är här. Vi landade här i Longerbyen, Svalbard, vid tre tiden idag. Det fantastiska började redan i flygplanet när Svalbards vita glaciärlandskap plötslig sträckte ut sig nedanför oss och piloten ropar ut i högtalarna att man ibland kan se isbjörnar från flygplanet. Nu finns det ingenting mellan mig och nordpolen. Gruppen är underbar och här är kallt, rätt öde, halvsoligt och grymt vackert. Luften är fräschare än någonting jag någonsin upplevt och då har jag ändå vuxit upp i fjällen. Dagen har varit spännande och jag känner mig otroligt motiverad och spänd inför dessa, nästan, två veckor här uppe. Idag har vi lyssnat på Aira, som är norsk same och ett så kallat klimatvittne, nästan tårögd berättade han med hela sin själ hur han sedan mitten av 80 talet bevittnat att någonting annorlunda händer med klimatet och hur det blivit svårare och svårare att livnära sig som renskötare.

Vi har idag nog med kunskap om hur klimatet förändras för att kunna handla, kunskap vi kommer att få ta del av under dessa dagar. Så nu är det verkligen upp tills oss, speciellt min, den yngre generationen, att se till att vi börjar förändra saker och ting. Vaknar upp och tar ansvar och vi har inte all tid i världen på oss, för allt händer verkligen här och nu, runt omkring oss.

Imorgon vid kl 16:00 kliver vi på båten och beger oss ytterligare norrut. Ny kunskap och nya äventyr. Here we go!

Finally I arrived at Norrlandia airport hotel, after a very hectic day. I came from Nairobi, Kenya this morning, had the time to meet my boyfriend at Arlanda airport for a couple of hours to change bags. When I was sitting on the train to Oslo I realized that I’m back in sweden again (just for a couple of hours, but still). I’v been travelling in Kenya for 5 weeks and I’v had a wonderful time. It’s a huge contrast from a hot Kenya to the coldness of Svalbard. But I think it’s going to be more than great!

(Lite nerkladdade reflektioner från ett svettigt tåg, Arlanda till Oslo)

Sov som ett barn hela flygresan hem. Fascineras alltid lika mycket över hur ett sådant åbäke till flygplan kan lyft, flyga och landa så lätt som det gör. Jag tycker inte alls om att flyga. Det är otäckt, skadligt för miljön och innebär alltid en jäkla massa väntan och köande. Jag är dock tyvärr i behov av flyg ibland. Hur som helst, vi sa hejdå till varandra och jag hann träffa min kära pojkvän i 4 h på arlanda innan jag satte mig på tåget till Oslo för att imorgon åka till svalbard (ska följa med på WWF: voyage for the future. Vi är 18 ungdomar från 9 olika länder som ska följa med på en klimatforskningsresa i 10 dagar).

Det känns jätte knepigt att sitt här på tåget och se sommarsverige svisch förbi utanför. För mindre än 24 h sedan så traskade jag runt i kenya på Nairobis myllriga, trafikerade gator fyllda av avgaset. Avgaser och en hel del fattigdom. Här åker jag förbi tjusiga villor där familjer sitter vid uppdukat middagsbord på gräsmattorna. Några har jätte studsmattor där barnen glatt flyger omkring och andra har uppblåsbara poolar där barnen i färgglada baddräkter eller som små nakenfisar plaskar runt. Dessa plötsliga kontraster gör mig lätt förvirrad och jag känner mig lite knepig i kroppen. Från de kulliga beväxta vyerna i Kenya till dessa platta grönskande Sverige. Från de mörka hungrigt tiggande barnen i Kenya till dessa ljusa glatt lekande barnen i Sverige. Från alla hårt arbetande kenyanska kaffeodlarna som tjänar lite och ingenting, till alla välbetalda svenskar som kl 17:00 går hem från jobbet, klär om från kostym till sommardress och går ut på altanen för att grilla den nyinköpta maten till familjemiddagen i kvällssolen.

Känner mig som sagt lätt förvirrad och knepig men samtidigt motiverad och förväntansfull. Har precis läst i Sj tidningen: Kupé att de tagit in ekologiskt och Rättvisemärkt te i sitt bistrosortiment. God- och medvetenheten sprider sig och det ger hopp. Jag är otroligt tacksam för denna resa som gett mig nya perspektiv och livsviktiga lärdomar. Jag är även otroligt förväntansfull inför Svalbard resan som börjar imorgon, kan inte ens föreställa mig allt fantastiskt vi lär ska få uppleva dessa dagar. Jag är glad över att vara en del av den här god- och medvetenhetsspridningen och kommer med ny, full kraft att fortsätta med detta… och det hoppas jag att fler gör.

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!